Glasshistoria: slavar och kungligheter! Om glassens ursprung finns det många teorier. Belägg finns för att man i Kina för 3000 år sedan blandade snö med diverse fruktsafter och dylikt. Det sägs att kejsar Nero i romarriket sände slavar till alperna för att hämta snö och is så att han kunde kyla sina fruktdrinkar och på detta vis skapade en slags glass bestående av frukter eller fruktsaft, blandat med honung och snö. Marco Polo brukar också få äran av att vara glassens europeiske anfader, efter att ha trakterats med denna läckerhet i Kina och smugglat med sig receptet hem till Italien. Andra källor hävdar bestämt att det var Karl I av Englands italienske kock som skapade den kalla läckerheten till en baluns på slottet. Kungen lär ha blivit så förtjust att han lovade kocken 500 pund om året livet ut om denne stannade på slottet utan att yppa receptet för någon annan. Tack och lov för glassälskarna halshöggs Karl I och kocken var fri att sprida receptet vidare. Gemensamt för många av historierna är att det inte finns några riktiga belägg för det ena eller andra. Kanske skapades myterna i sig av glassfabrikanter under senare halvan av 1800-talet, den tid då glassproduktionen kom igång på allvar och började spridas över världen. Glass i dagens mening har existerat sedan slutet av 1700-talet. Då började man experimentera med att blanda ägg och mjölkprodukter med olika smaksättningar för att sedan frysa ner det till glädje för gom och smaklökar. Den första glassfabriken öppnades 1851 av en driftig amerikan, Jacob Fussell. Innan dess gjordes glassen för hand, ofta av speciella glassmakare efter hemliga recept. En nyckelfaktor i glasstillverkningen var is. I början på 1800-talet var Norge och Kanada stora is-exportörer till bl.a. England. Många var de lorder som byggde sig ett is-hus på sina ägor, dit isen skeppades på kanalpråmar. Speciella glassmakare anställdes, ofta var dessa från Italien. Från slotten spreds ryktet om glassens förträfflighet vidare.