På en enda dag av skådespel på Colosseum i Rom kunde så många som 2000 män strida mot varandra, i många fall på liv och död.

Seden att anordna gladiatorspelen övertog romarna från etruskerna. Det var en gängse uppfattning att mänskligt blod kunde blidka gudarna, dessutom var spelen mycket populära hos de breda folklagren och användes därför även som ett politiskt instrument.

De första organiserade spelen genomfördes i Rom 264 fKr. Spelen kunde pågå i flera månader och män stred mot varandra och mot vilda djur, djur hetsades också mot varandra.

Colosseum, som rymde 50.000 åskådare, stod klart 80 eKr under kejsaren Titus, vid invigningsspelen dog 5000 djur på en enda dag.

Infångadet av djur från hela det romerska riket blev en stor industri och romarna utrotade till och med vissa djurarter, till exempel den nordafrikanska elefanten.

De allra flesta gladiatorer var krigsfångar eller dömda brottslingar, ett fåtal var desperata, fria män som under en begränsad tid och mot betalning ställde upp som gladiatorer, men alltid med risken att bli dödade på arenan.

Gladiatorerna tränades i särskilda skolor och de fick sin egen specialitet och lärde sig strid med särskilda vapen. De som stred mot djur kallades bestiarii och räknades inte som gladiatorer.

Vissa strider var bestämda från början att vara på liv och död medan kejsaren under andra strider kunde benåda en skadad gladiator. Visade kejsaren tummen upp fick mannen leva, visade han tummen ner dog gladiatorn.

Gladiatorer som vann sina strider fick guld och rikedomar och kunde bli mycket populära men mycket få överlevde länge nog för att till sist vinna sin frihet.

I och med kristendomens intåg förbjöds gladiatorstriderna 404 eKr.